Och nu när vi ändå är inne på temat, kan vi likväl diskutera julklappar eller presenter lite närmare.

Ju äldre jag har blivit destå mer problem får jag med att ta emot presenter. Jag kan liksom bli lite obekväm, får ett stelt leende och börjar skruva på mig lite när det kommer till presentutdelning. Kunde jag skulle jag vilja avsäga mig det där med presenter över huvud taget. Inte få, inte ge.

Misstolka mig inte som otacksam. Nej nej. Det är inte det. Jagtycker julklappar är bra i den mån att man får det man önskar sig och behöver, att man slipper köpa det själv. I år har tillexempel jag önskat mig en vinterjacka av mina föräldrar. Jag kommer bli glad när jag får den. Den är bra. Den värmer mig när det är kallt. Och den är snygg. Jag försvarar det med tanken: "Klart mina fina föräldrar vill att jag är varm hela vintern och inte fryser", men jag har verkliga problem med att önska mig saker. För jag blir obekväm i tanken att folk känner att de måste ge mig något.

Ingen måste egentligen ge mig någonting. Jag förväntar mig extremt sällan gåvor. Jag blev uppriktigt sagt chockad av allt folk gav oss när Iris hade fötts. Det var minst 50 paket. Det är sed, menade folk på. Det är så man gör när ett nytt barn kommit. Man ger saker. För att visa att man bryr sig. Och jag tycker det är underligt.

Varför känner man aldrig att tanken aldrig är nog? Varför känner man inte att det räcker med en kram och en lyckönskning. Ett grattis. Ett god jul och jag älskar dig.

Jag och Jocke köper inte julklappar till varandra. Det behövs inte. Vi känner inte att det gör något för vår relation att lägga 1000 kronor på varandra varje jul, när vi har delad ekonomi, ett delat liv och unnar varandra saker hela året om. Födelsedagspresenter ger vi knappt heller. Vi firar ingen årsdag med blommor, middag och vin. Inget uppmärksammar vi att det är alla hjärtans dag eller fars/morsdag. Om vi inte känner för det. Känner jag att "JÄVLAR vad jag älskar Jocke! Och han skulle ju älska den där skjortan jag just gick förbi" då köper jag den och ger den till honom, det kan vara alla hjärtans dag eller en sketen måndag i november. Spela roll. Inget tvång.

Jag vill gärn att Iris växer upp i tanken att det inte är viktigt med att få och med presenter och julklappar. Jag mår illa av ungar som skriker "Jag vill ha! VIIILL HAAAA!!!", och får. Klart hon ska få klappar, det är inte det jag säger. Men jag ska så noga jag kan få henne att inse redan från början att kärleken inte ligger i sakerna man får utan hos dem som ger. Jag vill att det ska ges på känsla inte på rent tvång. För hur mycket skulle man uppskatta den där julklappen man fick, den som inhandlades av någon den 23:e dec svettandes i en butik, trängandes med 100 andra stressade stackare, den man tog i inställningen "Amen vafan. Den blir la bra. Hon måste ju få nått...250 spänn...? Aja, kör till... Jag får la strunta i vantarna jag tänkte köpa åt mig själv..." Det finns ingen kärlek i den gåvan. Bara tvång och ett försök att lätta samvetet att man kanske lägger för lite tid och kärlek på den människan resten av året.

Nä. Känner ni så, kan jag vara utan. Känner ni att ni köper bara för att vill jag inte ha. Känner ni att ni skulle kunna göra något bättre för de pengarna tycker jag att ni tar och gör det istället. Bara jag får en kram och ett "God Jul Matilda, jag tycker att du är bra", den 24:e. Då blir jag varmare än någon vinterjacka i världen skulle kunna göra mig.




Så God Jul, alla mina fantastiska läsare.
Jag tycker så mycket om er och era fina, kreativa kommentarer. Det betyder så mycket att ni säger att jag är klok. Att jag är duktig. Att ni älskar min blogg. Att ni följer mig. Tack tack och åter tack.

Utan er hade jag inte haft någon röst.