Klockan är 20.00 och jag slår på SVT och Uppdrag Granskning. Jag är laddad. Äntligen lyfts ämnet mer. Äntligen läggs fokus på kvinnors utsatthet i media. 5-10 minuter in i programmet, när Julia, 21, som ifrågasatte HM och deras val att trycka och sälja en tröja av Tupac läser responsen på facebookinlägget hon gjorde i saken, börjar ilskna tårar svida i ögonen. Det snurrar i huvudet och dånar i öronen. Vilken jävla värd. Vilket jävla klimat som råder. Hon ska, enligt de drygt 2000 svar hon får spottas på, pissas på, förföljas, misshandlas, våldtas, straffknullas och mördas. Samma med Natashja. Samma med alla de i media verksamma kvinnor som medverkar i kvällens programm.

Vissa stunder vill jag bara kräkas rakt ut, när Titti Schultz, Lisa Magnusson, Jenny Alversjö, Karin Hübinette, Sanna Lundell, Maria Sveland, Åsa Linderborg, Ann-Charlotte Marteus, Fridah Jönsson, Anna-Klara Bratt, Andrea Edwards och My Vingren läser ur de hot de mottagit under sina karriärer. Att det finns sånna jävla fega stolpskott som bestämmer sig för att hata och skrämma och hota för att få dessa kvinnor, och givetvis fler, tystnade. Att det finns sånna människor som gömda bakom en skärm via ett tangentbord kan posta dessa vidrigheter och komma undan med det. Det är en skandal i Sverige år 2013.

För det här är ju verkligeheten. Män hatar och hotar kvinnor öppet och i det dolda, och det faktum att det sker på nätet gör att det inte tas på allvar. Ett våldtäktshot viftas bort med "det var bara så jag skrev" och ett mordhot utreds ej, hur utförligt och vidrigt det än må vara.

Och vet ni? Jag blir så jävla arg. Så jävla förbannat skitvansinnig! Jag har bestämt mig för att höja rösten mot hatet. Jag har också bestämt att aldrig låta mig tystas av mäns näthat mot kvinnor. Jag ska ta ansvar. Jag ska ha nolltolerans. Jag ska gapa och skrika och förbjuda. Jag ska höja rösten högt över hatet.