Igår satte jag och Moa oss tillsamans med två mycket uppspelta småfjun på ett tåg mot Göteborg. Vi hade nämligen blivit bjudna på premiärvisningen av filmen "Sune på bilsemester". Och om nu någon som satt på samma tåg, gick på samma gator, jobbade i affärerna vi besökte eller helt enkelt visades i en radie av, låt oss säga 20 meter runt oss under dagen undrade vad vårt lilla följe hade för sig, behövde de inte fundera särskillt länge då tre- och fyraåringen skanderade med höga mässande röster "VI SKA PÅ BII-OO, VI SKA PÅ BII-OO, VI SKA PÅ BIIIIIIIII-OOOOOOOOOOO"

Väl framme på bion blev jag starstrucked nå jävulskt! Där knallade ju mina största barndomsidoler Sören Olsson och Anders Jacobsson runt bland oss som Helt Vanliga Människor™ och såg trevlig aut. Sören sa till och med Hej Hej till mig och nickade lite snällt. OMG! om jag som 10-årig Sunefantast visste att detta ögonblick skulle komma hade jag väl antagligen blivit så till mig att jag där och då arkiverat alla mina 17 Suneböcker och två filmer i en banankartong att släpa med mig för signering igår. Tur att jag inte visste.

Barnen var också glada. De fick träffa Sune och Krhåkan (som Iris säger) samt äta ofanliga mängder korv med bröd, glass och godis. Drömdag liksom. Dessutom överaskade min annars så energiska treåring mig med att under den 1,5 timmar långa filmen sitta blick stilla som ett ljus med båda ögonen klistrade vid duken. Det om något är toppbetyg, det kan kan jag lova.