Efter att ha läst ett inlägg om dödsångest på den här underbara bloggen, kännde jag att det var dags att göra ett eget på temat och även passa på att fråga er läsare om ni upplevt dödsångest någon gång?

Jag är en sån där människa som drabbas av tillfälliga slängar av hypokondri. Men efter Iris födelse har den varit mer närvarande, tagit större plats. Jag innbillar mig ofta att jag drabbats av en cancer jag ännu inte upptäckt. Att den finns i mig och berövar mig möjligheten att få se Iris växa upp. Jag vet, det låter ju lite rubbat. Gå runt och tro att jag är sjuk när jag egentligen mår kanonbra. Men det är väl så det funkar kanske - livet.
Att så fort något stort, något viktigt händer blir vi så rädda om det att vi tror att det kan ta slut när som helst.
Vilket det ju också kan.

Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte få leva. Livet är ju underbart. Kunde jag skulle jag leva i 1000 år! Jag vill inte missa något av det. Så därför är jag så fruktansvärt rädd för att bli obotligt, dödligt sjuk. Inte kunna påverka hur mycket tid jag har kvar. Det skulle vara för jävligt...

Så varje gång det hugger till i huvudet, flaxar citronstora hjärntumörer förbi i tankarna.
Livmodercancer, tjocktarmscancer, levercancer, mässar magvärken. Och jag vill springa till telefonen, ringa till doktorn och skrika: UNDERSÖK HELA JÄVLA MIG SÅ JAG SLIPPER TRO ATT JAG SKA DÖ IMORGON! SNÄLLA SNÄLLA!, men jag hindrar mig. För fantasierna får inte påverka mig för mycket. Då kanske jag blir rädd för att leva och slutar njuta av livet.
Då dör man ju ändå.

glad och frisk (förhoppningsvis)