Att älska.

Kärleken är som ett knytnävsslag rätt i magen - du tappar andan, viker dig dubbel och kurar ihop dig i fosterställning medans du kämpar för att få ner luft i lungorna igen.
Att vara fullständigt utslagen, oförmögen att ta kontrollen.

Mitt knytnävsslag är Iris.
Och hennes pappa.

Att bli kär är att tappa sitt sans och förnuft.
Att degradera ditt "jag" till någon som ständigt strävar efter ett "vi".
Att älska är att tappa dig själv, men att växa som människa.

Och att få barn är att bli brutalt misshandlad av kärleken.
Om och om och om igen.
Och att älska det.

Att likt en maschosist uppskatta den förlamande rädslan du känner när ditt barn ligger misstänkt tyst i sin säng, bara för att du får uppleva den hänsynslösa kärleken som river dig i bitar.

Med kärleken till barnet föds rädslan.
Den köttätande skuggan bakom axeln.
Den som retsamt petar dig i hjärtat med ett vasst finger.
Om och om och om igen.
Och att älska att dess närvaro i stunden.

För detta är inte ett inlägg om det hårda i kärleken.
Det är ett inlägg om den ultimata upplevelsen.
Om den vackraste känslan.