Lösningen.
Allt sjukdomsrelaterat gnällelignäll försvinner så fort Ian får lyssna till DET HÄR storslagna albumet.
Och inte mig emot liksom.
Åter glad och käck
Drastiska åtgärder.
Du må vara helt bedårande och gosig och glad och helt underbar... om dagen.
Men börjar du inte sova på natten nu typ bums funderar jag allvarligt på att auktionera bort dig till högstbjudande (ytterst snälla och vänliga, såklart) människa.
Världen blev gladare när du föddes.
Den här ungen alltså.
Bästa, roligaste, gladaste lilla Ian.
Tack för alla tusen leenden.
Är det nån typ av hint månntro?
Det är inte en gång. Inte två eller ens tre. Inte 25% av gångerna. Inte 50 och inte 75 heller. Det är 10 eller kanske fler. Det är iallafall alla gångerna. 100%.
Som VAD? undrar ni.
Jo, det ska jag säga er. Som Ian bajsar ner sin heldress från Littlephant - från blöjlinningen och ända upp till nackfjunen. Lite tröttsamt beteende måste jag medge. Och jag börjar starkt misstänka att han inte gillar den alls, findressen.
Synd bara att jag tokgillar den... Så Ian - låt viljornas kamp börja!
Ian i siffror.
3 månader + 1 dag.
7490 g x 65 cm.
43 cm runt huvudet.
2 sprutor rikare - inte ett knyst.
Duktiga du.
Ian tre månader.
Idag blir du tre månader hjärtat.
Liten, men ändå så stor. En riktig klump är du, mulleman, och även om jag inte har några siffror så gissar jag på en bra bit över 7000g och runt 64 cm lång. Vi får se imorgon då vi besöker BVC. Spruta ska du också få... Fy.
Just nu krånglar det lite med sömnen, du som förr nöjt somnade om vid varje nattligt uppvak efter en slurk mjölk, kan nu ligga och vakenvifta en lång stunde efteråt. Ofta tillsamans med ditt missnöjdsljud: "Äää. NÄääh. EEÄÄÄÄ!". Du sover länge på morgonen, och älskar att ligga och dra dig ifred, men blir superglad och skiner upp i ditt luriga leende så fort någon kommer in och pratar med dig.
På dagarna är du är vaken mycket, skrattar massor, gillar att sitta i babysittern och kika på övrig familj. Fortfarande är du så nöjd med livet och gnäller mycket sällan. Gillar att åka vagn gör du också. Och dregglar och "biter" mycket, så det kanske är små bissingar på gång. Vem vet?
Ammar på glatt, men tycker nästan ännu mer om flaskan - för då går det fortfortfort med maten, vilket du gillar. Matvraket vårt.
Nu kan du vända från mage till rygg om du ligger på golvet, och från rygg till mage om du ligger lite upphöjt med överkroppen. Vill alltid sitta "mer" än du gör och spänner magen för att dra dig upp i sittande. Sitter stadigt själv om man håller dig i armarna. Du är stark - och du är nyfiken. Kikar alltid efter syrran när du hör hennes röst, och viftar och pratar högljutt när du får syn på henne. Hon är din absoluta favorit, även om hon kan utdela lite tjuvnyp och ett och annat slag eller bitmärke ibland. Men inte så ofta längre, och du bryr dig inte nämnvärt ändå. Lillebror tål hård kärlek minsann.
Och föresten kommer du helt säkerligen ge igen med tiden.
Ja.
Jag hade väl vetat att frågan någon gång skulle komma, tänkt fråga själv om du inte gjorde det hyfsat snart. Vi hade pratat om bröllop till och från sedan Iris föddes och vi visste ju att vi båda ville och att vi skulle, men inte när.
Men nu kom den. Frågan. Lika efterlängtat som det lilla barn som du höll i, hann jag reflektera över.
"Vill du gifta dig med mig? I sommar?" frågade du, samtidigt som du såg mig i ögonen där vi satt i sjukhussängen på BB med vår alldeles nyfödda son lungt sovandes i dina armar. Din blick något blyg, men öm och glad. Hoppfull liksom. Full av kärlek.
"Ja. Självklart vill jag det" och så var det bestämt.
Den 20 juli 2013 gifter vi oss.
Det är väl ingen en förlovning, det är mer ett löfte och en kärleksfull överenskommelse.
Ian två månader.
Tänk va. Två månader som bara rusat iväg. Hisnande, kittlande, otroligt.
På två månade har du redan visat vem du är, vad du gillar och tvärt om. Du har redan fått en massa färdigheter och vaknat ur spädbarnsdimman.
Du gillar att ligga på randiga kudden i soffan. Gillar storasysters röst och ansikte men inte hennes vassa små nypor. Gillar pappas skratt och mammas lukt. Gillar musik och kranen som spolar. Älskar att sova, helst hela nätterna.
Du gillar inte blåst, när pappa nyser eller mormors hund Charlie. Du är inte heller så förtjust i skötbordet eller att byta blöja. Att ligga själv i ett tyst rum går absolut inte för sig, nej liv och rörelse ska det vara. Och du avskyr att bada, skulle du få bestämma hade du varit världens lortigaste unge.
Redan kan du skratta med ljud och hålla överkroppen lyft när du ligger på mage. Följer oss med blicken när vi går. Äter fint ur flaska, gillar nappen men älskar mest att snutta med filtar. Lägga dem i ansiktet och sen vira in hela kroppen.
Sist vi mätte och du var 6 veckor var du 6400 g tung och 61 cm lång, alltså lite av en bjässe. Imorgon får vi nya siffror.
Du är glad, lugn och nöjd. Du är gosig och social men gillar också att ha tid ifred. Du är perfekt.
Vi står fortfarande och nyper oss i armarna, tror att vi drömmer. Det är så lätt och rakt igenom härligt att vara förälder åt dig. Vi tampades med din storasyster i fyra ganska förfärliga spädbarnsmånader. Ångest, tårar föräldraförtvivlan pga sömnbrist och oro har nu bytts mot bebismyskvällar man tidigare trodde var påhittade, glädje och lugn. Mycket troligt att det är en kombination av lugn bebis och tryggare föräldrar. Men ändå - tack Ian för allt. Tack för att du gör det både lätt och roligt att vara dina föräldrar.
En månad med Ian.
Tänk min lilla böna, att du redan är en månad idag. För EXAKT en månad sedan låg vi inne på förlossningen (ja, sista delen av förlossningsberättelsen kommer till helgen) och väntade på dig.
Sedan du kom har så mycket hänt, tiden har flugit iväg, en månad på ett knäpp med fingrarna. Samtidigt så känns det som att du alltid funnits, för hur kan man ens föreställa sig en familj där inte du är en del av den? Nä otänkbart.
Redan nu har du växt dig stabil, avfyrat några otroligt charmiga och tandlösa leenden, klarat av att hålla huvudet uppe långa stunder, sovit bra, sovit dåligt, blivit sjuk, blivit frisk och sjuk igen. Det du nu håller på med allra mest är egna ljud som låter "Hoo" och "Aaoo".
Du är så glad och fin. Nöjd och uppassad, speciellt av storasyster. Och även om hon både är hårdhänt och bänder och drar i dig för att få till en kram eller ge "hjälp" säger du nästan aldrig något. På sin höjd ett litet underbart "Hoo Aaaoo".
Nu försöker vi få dig feberfri och ser med spänning fram mot nästa månad.
Vi kör igång direkt.
14 dagar och redan dunderförkyld, Lillkotten.
Jag håller på, men jag fördröjs.
Ni har varit så himla fina angående min förlossningsberättelse. Många kommentarer har gjort mig stolt och peppad att skriva mer och tycka det är kul. Älskar själv att läsa andras, så att ni uppskattar min känns underbart!
Men nu har sista delen dröjt, jag vet, men snart kommer även den! Lovar! Jag ska bara byta 489 bajsblöjor till, amma, sniffa på min bebis fjunhår i timmar, underhålla stora och inse att Jocke snart ska börja jobba igen.
Så snart :)
Elefantpojken.
Idag har vi avklarat återbesöket på BB med betyget godkänt stämplat i journalen.
Stolta 4.6 kilo vägde vår kotte in sig på och slumrade sig igenom både blodprov och diverse undersökningar. Stilarn' liksom.
Resten av dagen har han ägnat sig åt sin favoritsyssla i hela världen, att äta. Det pips om bröst dagarna (och nätterna) i ända och fortsätter han såhär lär han väl väga en 17 18 kilo fram emot jul. Elefantpojken vår.
Förlossningsberättelse coming right up.
Har fått lite förfrågningar om en förlossningsberättelse kommer publiceras här på bloggen. Och självklart kommer det att göras det!
Kan riktigt höra er dra en lättnadens suck där ute i stugorna.
- Pjuh! Hon kommer berätta hur vansinigt ont det gjorde och vilken smärtlindring hon valde! Prisa gud!
Jag jobbar på en i skrivandets stund. Det är bara det att jag både vill få den rättvis och bra samtidigt som jag battlas med två vilda kids som inte verkar tycka mammas datatid är prio ett. Nä, suga sig stenhårt fast vid tutten samt bajsa fyrtio fulla blöjor om dan (lille). Eller vråltjutandes rusa 28 varv runt i lägenheten i samband med någons sovstunder samt kasta hushållets alla nycklar ut från balkongen på daglig basis (stora) är saker som ligger betydligt högre upp på "vill-göra-listan".
Men jag säger publicering "snart" och hoppas på att det betyder "i veckan" åtminstånne.
Här sover de iallafall sött, mina små.
Revolution!
När jag för lite drygt ett halvår sedan blev med smartphone kände jag genast att många hål i tillvaron täpptes igen.
Jag kunde smidigt lyssna på bra musik överallt, skaffa livsnödvändiga apps och öka bekvämligheten på mitt liv på många plan. Nu trodde jag att efter några månaders flitigt användande av denna lilla manick hittat alla fördelar den fört med sig i mitt liv. MEN! Nu som bebismamma har jag gjort en revolutionerande och underbar upptäckt av ännu ett område den är suverän på!
Att byta en bajsblöja i sängen i totalt beckmörker för att undvika klarvaken bebis är jävligt klurigt- fram tills nu! I skenet av touchscreenens blåvita sken går det lätt som en plätt! Och om vi ignorerar det faktum att lillkillen föddes med en välladdad kisseriapparat finns det inget som nu kan hota blöjbytarteamet -12 från succé varje gång.
Vi är fyra.
Nu är lillebror här.
Efter fem timmar bestämde sig äntligen 4.4 kilo tunga och 53,5 cm långa lillebror att komma ut. Och ut kom han med buller och bång med navelsträngen virad stenhårt två varv om halsen, något medtagen, så första två timmarna i livet blev snurriga och intensiva.
Men repade sig fort det gjorde han, vår lilla klump som fått namnet Ian. Vi mår nu bra och snart stundar besök av efterlängtade storasyster.
!
Men då kör vi då!
Möte om ett septemberbarn.
Nu brister det. Nu gråter jag.
Imorgon kl 09.30 har vi tid på Antenentalmotagningen här i Skövde. "För möte om överburenhet" står det på lappen. Då är jag v 42+0 alltså i vecka 43. Det är sinnessjukt. Det är svindlande. Det är ångestframkallande. Jag har ingen aning om vad som görs och vad som sägs på möten som dessa. Och framför allt har jag ingen aning om hur mycket jag själv kan påverka ett på beslut om igångsättning. Jag hoppas att jag kan.
För jag vill fan inte längre nu. Jag vill inte vara gravid mer. På riktigt är jag så sjukt jävla less. Jag har tappat all motivation och ser inte längre fram emot förlossningen med kämparglöd och vilja. Ångesten byggs upp likt en mur mellan mig och min hjärna. Jag kan inte tänka klart längre. Allt suddas av det faktum att lilla nya inte är här ännu.
Så, bästa ni. Håll tummarna för att jag får en igånsättning beviljad imorgon och att den sker snart. För nu är jag lurad på två veckors bebistid och allt jag gör om dagarna är att sova och tycka synd om mig själv.
Och så kan vi ju fan inte ha det!
Tack alla ni, från norr till söder.
Jag vill bara passa på att tacka och sända tusen och åter tusen liter kärlek åt er läsare. Tack så in i helvete för att ni de senaste veckorna överöst mig med positiva tankar, fina ord och peppande komantarer.
Tack igen!
Att se något gott i allt.
Hej.
BF+6 idag och... NÄ! Sluta inte läsa, det blir bättre! Inget gnäll - what so ever. Eller ja, eftersom det nu kan anses som en mänsklig rättighet för mig att gnälla lite, kan jag ju givetvis inte garantera total gnällfrihet, men jag ska göra mitt absolut bästa för att låta bli. Okej?
Idag hade jag nämligen tänkt att skriva en lista på vad som faktiskt kan anses som POSITIVT med att gå över tiden. Ja, ni hörde rätt. Lite bra grejer finns det dock. Jag säger inte att det väger upp bebisbristen, jag säger bara att ALLT inte är nattsvart.
Än.
Men till det bra:
- Man får enligt svensk lag ha sitt äldre barn ordinarie tid på fsk, från det att bebisen är beräknad. Det betyder alltså att jag kan vara hemma själv på dagen och ägna mig åt min favoritsyssla just nu. SOOOOOVA, och lyssna podcaster.
- Många närstående erbjuder sig att komma hit och hjälpa till. Exempelvis med städning, disk och storhandling. Även om jag ännu inte utnyttjat det särskilt känner man sig lite skönt mäktig i att kunna ringa hit mamma på ett damsugningspass.
- Det är lätt att få lathjälp av sin livskamrat. Man lägger en hand på magen, grimaserar lite lätt och säger: "ojojoj vad det känns jobbigt/ömt/ont skulle du kunna... (och här placerar du in din önskan tex hämta vatten) och personen i fråga lär lyda dig i 99,9% av fallen. Jag svär!
Så allt är inte pest och pina, inte jämt iallafall.
Men så kommer det en enda hjärndöd kommentar i sil med "AHMÄÄÄH! Har du inte fött ÄN????! Hur länge har du gått över, måste va typ två veckor nu ällä?? Miiiinst!"
Och mörkret faller åter.
Då får iallafall min sambo jobba sjukligt hårt på punkt nummer tre på listan. Det är ju inte mer än rättvist.
- Taaack älskling. Har vi choklad hemma? Inte det... Orkar du... åka och handla det då? Bra! HEJHEJ!
Att ha ont och hur man tacklar det.
Har fin ensamkväll med Jocke.
Spelar musik, ser på film, pratar.
Ont i magen.
Går och lägger mig.
Ont i magen.
Sover en timma.
Vaknar - ont i magen.
Somnar.
Sover 30 minuter.
Vaknar - ont i mage plus rygg.
Vänder runt i sängen en timme.
Ont. Ont. Ont. Mer ont.
Somnar.
Vaknar - ont i ryggen.
Går upp.
Ont mage och rygg.
Uppe en timma.
Ser att Jocke lagt in text på bloggen innan han somnade. Fin - handlar om en vän.
Dricker vatten. Ont.
Tar två Alvedon.
Lägger mig.
Somnar.
Vaknar kl 6.
Ont.
Går upp.
Ont.
Lägger mig i soffan.
Inte i ont.
Ligger en timma, en och en halv.
Inte ont.
Skriver detta sjukt trista inlägg.
Småont mage.
Känner mig uppgiven.
Trött.
*fulbölar in i kudden*
God morgon, BF+5...
Vaknar
