Klockan 5 slog jag upp ögonen och kände mig allmänt risig. Ni som lyssnar på podden vet hur jag vaknade en annan natt i veckan och den här starten var den samma. 15 minuter in i min rätt skruttiga känsla vaknade minstemedlemmen i familjen och ylade "god morgon världen" på bebiska. Och nä, det gjorde inte alls saken bättre. Tyvärr. Så när jag uthärdat tre långa timmar av morgon-tv (asså, vet ni vad det är för galen skit som visas innan klockan sex? Fråga en drogmissbrukare om hens senaste tripp så får ni svaret... så pass) hade jag samlat nog med kraft för att ta mitt föräldraansvar på allvar - och snubblade in och väckte Jocke.

Det krävdes bara en blick på mitt trötta ansikte innan han hoppade upp ur sängen, beredde plats åt mig mellan bolsterna och varsamt stängde dörren om mig med viskningen: Sov så länge du vill älskling. 

"HÄRRÄGUUU ÄNTLIGEN!" skrek mitt sömntörstande jag inombords och såg fram emot flertalet timmar av ostörd, underbar, välbehövlig sömn. Om jag kunde somna? Nä. Precis enligt lagen om allts jävlighet.

Så efter en stund drog jag mig upp, tog en dusch, halsade en kanna kaffe, stoppade lillungen i vagnen och sökte tröst hos en annan småbarnsförälder och vän: Moa. Hon bjussade på brunch och fler koppar kaffe så jag blev henniska igen. Och jag ba: <3 <3 <3