Hej kompisar! Att jag är nere i någon form av svacka när det kommer till bloggen har väl inte undgått någon här inne. Det är givetvis lite trist, men jag ser det som övergående. Det har det alltid varit tidigare iallfall.

Så vi behöver väl inte lägga någon större vikt vid det just nu, utan ägna oss åt att prata om en härlig sak som hänt senaste dagarna. Det skedde faktiskt i helgen, då jag testade på det här med ensamståenderiet ett tag när Jocke pös ner till Köpenhamn, den boven.

Och det härliga i det var då alltså inte att min man avvek från hemmet, utan att det gick så himla bra för oss som stannade kvar. Andra gånger då det kommit sig att bli så att jag ska klara av vildbasarna själv flera dagar i sträck har jag blivit alldeles kallsvettig av bara tanken, och i samma stund Jocke stängt dörren har jag rafsat ihop övernattningsväskor, barn och dragit till första bästa föräldrahem i ren panik.

Har noll komma noll jag-klarar-mig-själv-stolthet när det kommer till sådana situationer och lägger absolut ingen prestige i att aldrig ta hjälp av närstående när jag är själv med kidesn. Herregud, utsätt mig bara för några timmar av intensivt trots, tjut och gap ovanpå all stress jag känner för att ha fullt ansvar varenda sekund och jag skulle fråga första bästa granne om hjälp. Eller för att vara heeelt ärlig, första bästa förbipasserande på gatan om hen såg någolunda snäll ut.

Men i helgen gick allt så lungt och stilla till. Barnen var glada och änglalika (jo det är sant jag ljuger ej) och jag var lugn, pedagogisk och höll nere pulsen typ hela tiden (asså fortfarande helt sant inge ljug alls). Och vips hade vi haft den trevligaste helgen på länge <3

Så himla rättvist tycker jag.