God kväll människor med insomnia! Och ni andra också givetvis! *ler välkomnande*

Ni kanske är sugna på att höra lite om vår dag? Men vad trevligt. Vart ska jag starta? På morgonen kanske då dagar ofta blir bäst i kronologisk ordning. Eh ja, nu kom jag ifrån ämnet lite. Vi steg iallafall upp vid sju-rycket. Pigga och fräscha. ... Höhöhöh, I wish lixom. Två piggisar och ett vrak.

Men efter att jag gluttat ut genom fönstret och sett att hösten kommit, vilket gav mig ett vällustigt hjärtpirr, kunde jag smyga till mig en kopp kaffe på balkongen med luvan över huvudet och där med en värdig start ändå.

Efter lunch var det dags att uträtta diverse ärenden. Ni vet sånt en gärna undviker att ta med två barn på. Gulp. Men nöden har ingen lag och försäkringskassan på tok för många, så det var bara att knata dit med ungzen i släptåg. Men det gick över förväntan bra. Förutom en liten jag-vill-så-gärna-trycka-på-kölappenknappen-typ-tusen-gånger-när-mamma-pratar-med-handläggaren-fadäs. Men det gick att fnissa bort. En av fördelarna med att vara världens typ charmigaste 3-åring.

Efter ärenden hoppade vi i vattenpölar. Det var vi helt enkelt värda.

Och medan Ian besökte drömmarnas värld var vi andra runt och spanade på presenter till den sovande soon-to-be-ettåringen. Vi hittade dock inte så mycket. Då kom Iris med förslaget att: "Vi kan ju köpa en present till mig istället!"  Smart drag där! Men eftersom jag nu tyckte att vi firat henne tillräckligt med presenter sade jag nej till det. Men en glass fick hon. En glass som intogs inkognito. "Jag vill vara hemlig mamma" viskade hon och drog ner mössan till överläppen. Varsågod, svarade jag och såg möjligheten att få fem minuter i lugn och ro med näsan vänd mot solen. 

När barnen var mätta efter glassen och pigga efter sömnen vände vi åter hemåt. Iris var vid hemkomst sugen på att "hyckla lite". Och det föll på min lott att bära upp cyckelskrället från källaren (alltså hur är det egentligen möjligt att en barncykel väger typ 85 kilo? Jag bara undar då den är cirka 5 cm hög). Men upp kom den och Iris for iväg. Tyvärr var Ian också sugen på att cykla och gruff uppstod.

Det är inte alltid lätt att vara ett.

Tur att tårarna kunde botas med festis. Lillnjutet satt så snällt i gräset brevid mig och sippade förnöjt medan Iris trampade fram rosor på kinderna och klingande skratt. Mitt härta pirrade åter av lycka. Och det var den dagen det. 

Över och ut.