Men hej på er. Idag har jag och Moa blivit intervjuade av en väldans trevlig reporter. Alltså, att vara trevlig måste vara världens bästa egenskap. Det bör vara alla människors ledord här i livet: Trevlig.

Ida, som kom med sitt block och sin kamera och ställde braiga frågor, nickade intresserat och skrattade vänligt åt våra skämt och fick oss att känna oss allmänt comfy. Ville typ adoptera henne och göra henne till mitt tredje barn... i min egen ålder? Ja, ni fattar. Nu hoppas vi att reportaget blir bra. Bra och TREVLIGT.

Efter det gick vi och sövde våra småpraktikanter för att få jobba ifred en stund. Den ena ettåringen somnade mjukt in med en liten snarkning efter en stund. Den andra somnade också... för att sedan vakna efter fem minuter och trissa upp sig själv till hyperaktivitet. Han var frekkin' överallt! Hängde i gardinen, sprang runt i lägenheten, skrek rakt ut, klättrade upp på höga möbler och skrattade kaxigt, bet hårt i strömsladdar och kastade vildsint kökskvivar han fått tag i genom att pilla upp barnsäkra lådor. Typ. Låt oss säga som så att det inte blev mycket jobb gjort. Inget alls faktiskt.

Istället flydde vi, efter de båda fädernas hemkomst, till mer stimulerande arbetsmiljöer. Dvs ett café *blinkar med latteögat* och eftersom jag glömt plånkan hemma, kände sig Moa som kollega och vän manad att bjuda mig på kaffe. Självklart tog jag då också värsta blåbärspajen. Självklart. Men för att återknyta till vad jag sa om ledord i början: Moa var TREVLIG och betalade på ett mycket TREVLIGT sätt för hela kalaset.