och välkomna till kvällsbloggen!

Det finns liksom ej tid innan detta klockslag för mig att slå ner rumpan på bloggkontoret. Inte en sekunds skärmtid hinns just nu med mellan upplyft till nedsänkning i spjälsäng. Det beror lite på att vissa barn nu kräver ca 120% stumilans för att ens vara halvnöjd med tillvaron (och ja, jag vet att 120% är matematiskt inkorekt, men det uppfattar jag även Ians behov av sina föräldrars ömmande närvaro också. Hej separationsångest av förskolestart hej hej!)

Men idag har vi haft en så himla mysig dag. Vi styrde i förmiddags kosan mot en av stans lekplatser. En fin en, belägen i bokskogsglänta brevid en sjö. "URBRA!" skanderade jag, Moa, och våra fyra barn i kör medan vi gick. Det tyckte visst en hel drös skolklasser också... Men de kvadratcentimeter barnen fick plats att leka på var mycket trevliga, det var de.

En annan grej vi upptäckte när vi något frusna förflyttade oss i riktning mot hemmet, och pannkaksfesten vi lockat barnen med, var att uppåt skogsbrynet var det ganska så magiskt. Röda sidenträd - typiskt jättebra grej. 


Väl hemma när vi var mätta, upptinade och kaffedruckna samt att de fyra personerna under 110 cm plockat fram varenda pinal ur dess gömme under vilda tillrop och känslomässiga stormar, väste vi vuxna till varandra: "Vi går ut igen va?" Vilket vi gjorde tills kvällningen var över oss och det var dags att gå hem och krypa till kojs.

Men först - tandembad i minibalja. Åh. Denna bild ska jag spara i den sentimentalaste av bildbanker fram till dödagar. Ibland slår det mig så hårt hur rik jag är. Och ikväll blev jag nästan golvad. Dessa två små hjärtan.