Hej o käraste vänner! Har nyss hemkommit samt upptinat efter ett otroligt kylslaget lekplatsbesök under eftermiddagen. Precis innan vi kom över hemtröskeln trodde jag faktiskt att jag skulle avlida på sekunden. Om en nu faktiskt kan dö i sviterna av nedkyld bakdel. Det kan en säkert. Det känndes iallafall så. Så nu har jag äntligen hittat motivationen att kliva upp på vinden för att hämta vinterjackan. En petroleumblå täckjacka med pälskantad luva och underbart luddigt och varmt foder som går nedanför rumpan (obs bästa grejen med den). Hurra för både mig och jackan.

Annat jag gjort idag är att jobba tidigare nämd bakdel av mig. Typ. För - svärord - vad mycket jag och Moa har att stå i framöver. Jobb upp över öronen, vilket ju såklart är superkul, men också typ stressigast i världen för en sån som mig. Alltså en sån som inte klarar stress. Alls. Svettas ju typ bara jag ska öppna ett mail liksom. *torkar pannan*

Men nu ska jag faktiskt försöka fälla ner skärmen på datan för idag och umgås lite med de där två små fjuniga personerna som kallar mig för mamma och pussar mig med sina små hallonmunnar innan de ska gå och lägga sig för kvällen. Och Jocke har visst lagat mat och tänt ljus och säger nu att han tar nattningen av barnen så att jag kan gå ut och ta en promenad (med vinterjackan på) och sedan få ta en låååång varm dusch och krypa ner i soffan och kolla Homeland resten av kvällen.

Ja, det är sannerligen ett hårt liv jag lever, men någon måste ju leva det också.