Idag när vi gick hem från förskolan snubblade Iris olyckligt. Grus och is under små snabba vinterstövlar, som liksom inte lärt sig att det är lite riskabelt att rusa i nerförsbackar ännu, kan vara lurigt. Och så blev det som det blev.

Lite tårar vid fallet, men inte mer med det. Iris är en rejält stöttålig unge och borstade morskt av både sig och brallorna och fnissade busigt igen efter nån minut.

Det var hemma, vid pottbesöket, hon fick syn på det skrubbade knät och de tunna blodrispiga spåren av fallet. Då brast det. Tårar föll, tänder gnisslades, skriken ville aldrig ta slut och plåster sattes på/togs av/sattes på/togs av och sattes på igen för att tillslut rivas av i ett yl över "BLOOOOOOOOOOOOODET".

Lät ju som om jag höll på att misshandla det stackars barnet, så jag mutade med glass (och då blev allt ok i de 15 minuter det tog att äta den sedan: åter in dödsskriksmode). Jag föreslog bad, men herrejösses, då såg man ju BLOOOOOOOOOODET igen så det blev pannkaka av alltihopa.

Bokstavligt talat. Vilket faktiskt var riktigt lyckat! Ja, iallafall fram tills Iris storögt tittade på jordgubbssylten för att sedan lägga en hand på sitt knä och yla BLOOOOOOOOOOOOOOOOOOOD! BLOD PÅ KNÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄT OCH PÅ PANNKAKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!


Och typ där någonstans ville jag stämpla ut för dan.