Att ta vara på egentiden.

När jag kom hem efter jobbet idag var barnen med tillhörande far inte hemma. Nä, de förlustade sig i sommarstugan minsann. Sådeles hade jag ju typ en halv ocean (mätt i småbarnspärons måttstock då) av tid att disponera över fritt.

 

Saker jag hade tänkt ta mig för:

 

1. Städa/diska

2. Betala räkningarna (ja, jag vet satt det är 1:e idag *livin' on the edge*

3. Släppa lös stora njuteriet.

 

Saker jag istället gjorde:

 

1. Betalade räkningarna.

2. Fick livskris.

3. Orkade ej njuta och verkligen inte städa/diska.

4. Bästämde mig för att släppa fram det stora O-njuteriet iställt, och kollade i led med detta på kvällspassset av Sverigedemokraternas Almedalsdag.

5. Fick grav ångest över idiotpuckon som vill definiera vem som är svensk eller ej och samtidigt har noll koll på jämställdhet och annat grundläggande för människors lika värde.

6. Grät! 50% sorg - 50% frustration.

7. Gick å la mig *drama queen-style*

8. Kom fram till att egentid i hemmet nog inte är något för mig.

 

Synd.

 

 

 

 

 

Icke njutigt på den!

usch usch! sverigedemokrati, raspropaganda, rätt färg hit och dit, rätt ursprung dit och hit.. bläh!!

känner igen det där dock - man får en oväntad paus från mammalivet, egentid hemma och som ett öppet hav av möjligheter... vad gör jag?
manisk planering av hur den ekonomiska situationen ska räddas, hur den trotsiga storebrodern ska hanteras, hur den sömnsvårighetsdrabbade sambon bäst kan komma tillbaka upp på hästen etc... resultat: slutkörd ångetsdrabbad mamma hulkandes i soffan.

man är helt enkelt inte skapt för det här.

Jag satt på Norra och heja på AIK. Älskade livet lite extra och kände mig så värd cidern och vännerna efter marathon testar dagarna min 2 åring bjudit på. Så drog jag upp mobilen och läste twitter från Almedalen och blev helt sänkt. Vart är världen på väg har fått en annan innebörd.