Och det skulle jag ju såklart inte gjort, för visst fick vi bädda ner ännu en liten sjukling under täcket imorse.



Men inte hängde vi läpp för det!

Jo... det gjorde vi faktiskt... Men sen tog vi oss samman och klädde på båda barnen tjocka kläder och tog en promenad i minusgraderna. Lite luft är bara stärkande har jag fått lära mig, och Iris piggnade faktiskt till lite där i vagnen.


Sen blev hon lite trött igen och däckade i soffan framför Laban, men det hör till.

Nu ska morsan i den här familjen, dvs jag, ta mig en promanad till och rensa skallen lite. Måste iväg en sväng för mig själv innan den här eviga sjukdomskarusellen sätter sig på sinnet för alltid. Det vore illa för inte har jag tid att bli galen inte.