Att det inte skulle bli bättre utan snarare sämre. Nu är Ian sjuk också. Som ett hett litet element ligger han och gnäller i sömnen alternativt tittar med tårfyllda ögon på oss. Och bredvid ligger jag och tycker synd om Ian, sen tycker jajg synd om mig själv, och sedan Ian igen och sedan mig själv igen. Iris är inte hemma, annars hade jag tyckt synd om henne också - så ostimulerad som hon varit i det här sjukhemmet.

- Staaaaaackars oss, gnäller jag för Jocke, som servar med nässpray, näsdukar, Ipren, te, vatten, och annat nödvändgt samt manövrerar Ian under hans vakna tillstånd dvs hela föregående natt och tidig morgon.
- Stackars, stackars, staaaaaaackars oss, spär jag på och tycker faktiskt riktigt synd om mig själv.
Sjuk och ömklig.

När Jocke ber om att få lite rast från sitt uppassningsuppdrag anlägger jag en trotsig min och säger:
- Se det som träning inför kommande liv som undersköterska. Jag praktiskt taget ger dig arbetslivserfarenhet samt utbildar dig hemmifrån i detta nu. Kan man egentligen begära mer? Det är nästan så du blir skyldig mig nått i retur. Typ som glassen som ligger i frysen. Hämat du den är du bussig?

Ian vaknar.
- UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!
- Och byter Ians blöja? Och letar reda på mina raggisar? Och kilar ner och köper mer nässpray... Och... Jocke? Ho ho äääääääälskling? Älsk... PANG!

Ytterdörren smäller igen bakom honom när han går. Jag och Ian tittar lite förvånat på varandra skakar på huvudena, ler och somnar om, han i min famn. Rätt gött att vara sjuk ändå.