Alex och Sigge diskuterade i veckan ett ämne jag själv funderat kring rätt mycket senaste tiden, nämligen hur man orkar med att vara småbarnsförälder. Samtalet startade i att någon av dem varit uppe hela natten med ett skrikande barn och till följd av det sovit ytterst lite och var nu extremt trött men ändå vid hyfsat gott mod och "klarade av livet" så att säga.

Och det har jag själv reflekterat över när folk med runda ögon säger "Nää fy... Jag fattar inte hur ni orkar asså...?" när man nämner vakennatt på vakennatt med skrik och gråt eller 1,5 månaders sjukdom. Och grejen är ju att det är det man inte gör. Man orkar fan inte jämt. Visst, ingen av oss har ju rymt hemmifrån eller givit upp totalt utåt, men vissa saker åker liksom ner några hack på prioriteringslistan.

Tvätten tillexempel. Vi har tvätt sedan månader tillbaka i tvättskåpet. Man rafsar ihop några nävar och kör i nån maskin ibland - mer blir det inte. Ibland är jag glad att jag har något att sätta på mig alls.
Maten är en annan sån där grej. Visst, nu lagar Jocke mat både ofta och bra, men ibland blir det två rostemackor och ett glas mjölk till lunch även för växande näringskrävande Iris utan att jag skäms nämnvärt över det. Ibland är man galet irriterad och tar lite hårt i en arm man istället borde klappa mjukt eller höjer rösten orättvist högt. Vissa dar fräser vi åt varandra, ger onda blickar och jämför vem som sovit minst i veckan som om det vore en tävling. Räkningarna betalades idag, den 4e, damsugaren har vilat minst en vecka och nån grej sparkade jag just in under sängen för att jag inte orkade plocka upp den. Jag har dessutom blivit dålig på att höra av mig till folk jag vill umgås med. Jag går på högvarv konstant med en 9kilos unge på armen och en annan skrikandes LEEEEEKA eller KISSA eller VILL INTE runt benen, och när jag får en ledig stund kraschlandar jag i soffan. Jag orkar knappt byta kanal på TVn. Än mindre vara social och trevlig.

Jag vet ju att det vänder, eller jag vill ju tro att det gör det, och ingen dansar väl oberörd genom småbarnsåren och kommer ut både piggare och fräshare på andra sidan. Nä, att vara mamma är det absolut jobbigaste jag någonsin tagit mig för. Det är sanningen. 

Men sanningen är också att det är både mer fantastiskt, mer stimulerande, mer känslofyllt och framförallt så galet mycket roligare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Då gör det inget av vi vadar i tvätt, har fläckiga kläder, käkar mackor till middag eller typ aldrig sover lungt och knappt minns hur det kändes att kunna bestämma över sig själv.

Fast man inte orkar så gör man det ändå.
Det ser de där underbara glina till.