Denna helg kan lätt segla upp och konkurera om en topplacering av alla helger vi haft den senaste tiden. Nå men varför det? undrar ni utomstående kanske då, och det ska jag klargöra snabbt för er att en helg som innehåller flertalet stundet att ta sig en kopp kaffe någorlunda ifred kan ju inte vara annat än bra.

Dessutom har vi haft äran att hushålla en tillställning bestående av sex vuxna, två barn och en hund där en av de vuxna valde att återge en enhörning på detta vis under ett parti "Ryktet Går" (förövrigt ett fantastiskt roligt spel). Sötheten i denna illustration besitter inga gränser enligt mig och skulle gärna ramat in den om inte konstnären så snabbt suddat ut sitt verk. Synd.

Sen har vi också kryptränat en viss lillebror intensivt. Ni förstår han besitter en sån enorm lust att förflytta sig framåt i detta nu att hälften vore nog, eftersom han är tämligen fast på stället ändå. Frustrationen som detta för med sig... no words are enough så att säga.

Tur är väl då att han har världens finaste syster som tar honom i händerna och säger "Ijan, ingen fara. Jag hjälper dig" och så kryper hon baklänges och drar fram honom över parketten så han får en känsla av framåtflyttning. Hjärtat liksom exploderar fyrfalldigt av kärlek.

Avslutningsvis så satte Iris på sig blus med rosett, slog in ett paket under viss assistans av mig och begav sig på livets första barnkalas hos bästisen Oliver. Stort! När jag lade sista handen på att reda ut de värsta tovorna ur krullburret ungens huvud kröns med fick jag tårar i ögonen. Hon har det senaste blivit så stor, mitt lilltroll. Borta är bebisen med plutmunnen och de knubbiga låren och framförmig står nu ett barn fylld av tårtförväntan, bus i blicken och pirr i magen. Livet är så vidunderligt ändå.