Vi har gett Iris mellanmamnet Pippi. Ja, efter den däringa Långstrump såklart. För oss var det liksom självklart från början att Pippi är en fantastisk förebild. Rolig, påhittig och kaxig.
Modig, omtänksam och driven.

Och så blev det också - Iris är allt det där, komprimetat i en liten sprallig och sprittig kropp.

Självklart beror det inte på namnet. Det beror på personlighet, på omgivning och på oss som föräldrar. Vi tänker både jag och Jocke att i en värld som liknar Astrid Lindgrens, där barnen är i fokus och lever rätt härliga liv med föräldrarna på betryggande avstånd från leken och idéerna. Där utvecklas barnen som allra bäst. Hon, och hennes syskon, ska veta att vi alltid alltid finns precis i närheten, men att innan de ber om hjälp, tröst eller råd, ska de alltid få prova på och tänka själva. Testa vad som händer - bra eller dåligt och reflektera själv utan att vi föräldrar föreläser och talar om.

Vi har kommit överens om, jag och Jocke att våra barns världar ska de få ha ifred. Vi vill inte påverka förmycket åt något håll. Vi ska hjälpa att vårda och vi ska självklart stötta, uppmuntra och finnas, men vi ska ge dem de utrymme de behöver för att bli sin alldeles egen person.

Så Iris behöver inte bli någon Pippi om hon inte vill - men vill hon ska inte vi stå där och hindra henne med ord om att alltid lyda mamma och pappa och aldrig få bestämma över sig själv.