Från att ha sprungit i skytteltrafik mellan våra barn inatt då den ena jagas av rysliga mardrömmar och den andra av akut piphunger svor jag vid 05.00 att jag inte skulle stiga upp ur sängen tidigare än 06.59. Då hade Jocke alltså en minut på sig att lämna över barnen i mitt ansvar igen, skrapa rutorna och ta sig till jobbet. Fixade jag den här natten skulle han fixa det. Fair and square så att säga.

Choken som infann sin när Iris tassade in till mig och Ian och viskade "Jättehungrig mamma" blev alltså jättestor då klockan visade på 09.19. Vad fan? Skulle inte det här bli en skitmorgon efter en skitnatt som skulle mynna ut i en skitdag? Det hade ju absolut kännts så kl 5. Men nu sprírade ett litet hopp om en bra dag.

Och så har det fortsatt, hoppfullt jättebra. Iris har utan ett endaste trotsutbrott suttit snällt och ätit frukost, borstat tänderna under skratt och tillåtit mig att damsuga med en avfärdande gest och "tycker inte det är läskit längre mamma". Och lilla dunderklumpen har sovit sött hela förmiddagen och brummat till nån enstaka gång i sömnen då han kännt ett sug efter en skvätt mjölk och så "Zzzz" igen.
Makalöst.

UPPDATERING:
Och aldeles nyss sa Iris "jag har plockat iordning på mitt rum" och det hade hon bannemig.