Ja. 

Så var det 11 veckor kvar till beräknat nedkomstdatum och jag kan nu ärofyllt titulera mig höggravid.
Alltså, det är nu ni ska erbjuda mig sittplats vart än jag kan tänkas vara och titta oroligt på mig på stan som om vattnet ska gå precis när som helst.  

Och vi kan samtidigt konstatera att krångelfjanten därinne är galet olik sin syster.

Hen har inte en endaste gång, ännu, fått mig att vilja rycka ut tre-fyra revben använda som sviktbräda - skönt.

Hen har inte en enda gång haft hicka, vad jag kännt. Lite tråkigt, då det är en mysig känsla.

Hen har bestämt sig för att sparka på ett specifikt ställe, istället för "all over the place" som syster Iris.

Valt ställe: Höger sida där min midja en gång i tiden satt.
Hen har låg puls och känns mer "lugn och bekväm" än syster.

Det är roligt hur det skiljer sig i mycket, graviditeterna emellan.
Jag har heller inte fått någon rand på magen den här gången, inga ytterligare strimor, magen är större och mer framåtväxande och jag känner mig mindre tung och svullen den här gången. Vi får se hur slutspureten ter sig på den biten.

Någon frågade om jag är rädd för den vida kända och uppskrivna T V Å B A R N S C H O C K E N, och mitt svar på den frågan är:

- Nä. Inte så värst.

Jag är övertygad om att vi reder ut två ungar precis lika bra som vi lyckats med den första. Vi är jämställda, lika delaktiga föräldrar som båda går in lika helhjärtat i föräldrarollen. Detta fixar vi galant.

Vad jag däremot är orolig över är dels hur jag kommer känna att gå tillbaka till pyttebebisvärlden igen. Med amning, vaknätter, kolikvrål och hormonsvallningar. Det oroar jag mig faktiskt för denna gång då jag VET hur asjobbigt det kan vara. En annan sak som tynger mig lite är hur Iris kommer ta bebisens ankomst.

Vi hoppas och tror såklart att hon ska vara sitt vanliga, underbara, lättanpassliga och glada jag, men ta det för givet, nä det gör vi inte.

Älskade älskade lilla Iris får aldrig bli stor för snabbt.

Aldrig känna sig ivägskuffad från famnar och föräldravärme.

Aldrig få höra "du som är så stor nu".

Nä. Den jag ska ge mest kärlek i höst är inte nya bebisen, inte Jocke eller mig själv.

Det är Iris- älskade lilla storasyster.