Baby love.

Slängde ett öga på min veckoräknare i mobilen nyss och fick en smärre chock (ja, nu tycker nog säker någon att jag är knäpp som inte har stenkoll på vecka+dag helst timme och minut också. Men så är det.)

Räknaren informerade mig om att jag nu är nu i vecka 20 och alltså har klarat av halva graviditeten. What!? 50% kvar. Vad fasen... En graviditet är ju jättelång och skittråkig tänker jag, och kollar datumen igen i jakt på nått fel. Men nä. Det stämmer. Jaha... Gött!
Med Iris tyckte jag verkligen tat jag var gravid en halv evighet. Varje dag sniiiiglade sig långsamt fram, nu är det tvärt om. En vecka river iväg i farlig fart och månader läggs på andra sidan avklarad-strecket.

Och det får mig att börja tänka på bebisar.
Det är ju vad den här graviditeten med all säkerhet kommer resultera i. En ny bebis.

Och därifrån går jag till att minnas att bebisar... eh... få se nu...? eeeeh..e...? Ops. Jag verkar fan har glömt typ allt hur det är att leva med en pyttebebis i huset.

- Jag minns att jag varken kunde sitta skönt eller bajsa utan att gråta två veckor efter förlossningen.

- Jag minns att man inte sov så mycket. Eller, efter 03.50 sov man i någon timme mellan amningsmarathonen, men annars.. nä.

- Jag minns att det gjorde asont att amma första månaden och att man drog sig för det ibland när bröstvårtorna var som såriga geléhallon. Och att man hade GIGANTISKA bröst. Och att man fick äta all sin mat i soffan, även när alla andra satt vid bordet, för man skulle amma och amma och amma och amma.
Och amma gör man skönast i nåt mjukt.

- Jag minns att bebisars bajs inte luktar nått, men att kräket gör det destå mer.

- Jag minns försöken att byta blöja i totalt mörker. Utan att lyckas med något annat än att smörja ner sig själv och sin bebis med bajs och ändå vara tvungen att tända lampan. Fail.

- Jag minns att när bebisen väl sov, var man ändå tvungen att kika till så att andningen fungerade som den skulle. Var tredje minut.

Men oj vad jag se fram emot det.
För jag minns också kärlek som växer i enorma proportioner varje dag. Och stolthet och ömhet.

Och bebislukt.






Kommentarer
Postat av: Pyttianna

Visst är det helt sjukt hur fort tiden går denna andra graviditet. Jag kan knappt tro att jag nu är i vecka 35... 35 för fan... det kan ju bli snart!



Visst är det som du beskriver en hel del jobb i början med att lära känna varandra och hitta en vardag som fungerar. Men ack så underbart. :)



Kram kram

2012-03-27 @ 14:59:12
URL: http://www.pyttianna.se
Postat av: Anonym

Fint <3

2012-03-27 @ 20:21:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback