Igår infann sig min absolut närmast lill-familj (Mami & två småsystrar + Iris & Jag) i vackra Trollhättan för att fira lill-kusin som gått och fått sig vit mössa. Det var sol och leenden, stolta föräldrar och mysande mormors och farmors överallt. Skyltar och balonger, hög musik och klappande hjärtan. Det var tåg av vita mössor, alldeles för höga klackar, ciderburkar och ölflaskor, skrik och visselpipor, kameror och lyckotjut 740:s med bjorkris och BMWs med taklucka. Och så var det flak. Och fest. Och skön fylla.

Och mitt i allt det där glada och tjoiga stod jag, med den där känslan av, fy fan vad jag gläds åt alla här.
Ofta får man höra, i tider som denna, att folk är avundsjuka och längtar tillbaka till sin egen studenttid. Och med ofta menar jag verkligen OFTA. det är ca 5-6 pers oberoende av varandra, som varje år suckar "Åh, vad jag är avundsjuk. Åh vad jag vill ta studenten igen..." och säkert har jag gjort det själv. Kanske ett år efter min egen.
Men nu? Nä.Jag trivs bra med att titta på dem. Känna glädjen i luften och stoltheten, friheten och den berusande känslan av "livet ligger framför mig".

Jag fick, som jag alltid får när jag ser på studenter, en gråtklump i halsen och pirr i magen. Jag vill bara greppa tag i närmsta vitmössade avgångselev och bara skrika medan jag skakar denne: