Nu har jag enligt min gravidapp, ja förvänta er inte att jag ska ha koll på veckorna, jag har annat att tänka på! Som tex hur fan jag ska fixa en förlossning till osv.

80% av det heliga tillståndet har alltså svischat förbi. Fast nu i slutet är det inte så mycket svisch längre, utan mer stånk och stön.

 

Gå upp ur sängen är ett projekt som heter duga.

Böja sig ner efter saker har man gett upp för länge sedan.

Och att utföra enkel daglig kroppsvård tar proportioner och förberedelser som inför en helmara.

 

Men jag är inte den som klagar!

....

 

jo, det är jag...

För nu börjar det göra förjävla ont i rygg, revben och höfter. Ljumskarna känns ständigt hårdtränade, tänk er sträckningarna från 1,5 h spinning - dagen efter, fast jag knappt motionerat på 8 månader och sömnen - ja den kan klassas obefintlig (hur tänkte naturen där? "Ja, men vi bygger in barnafödningsgrejen med jättemagen i den personen som ska vara uppe hela nätterna och amma skrikbebisen om några månader också. Sömn är ändå rätt överskattat").

Dessutom låg mitt järnvärde på krisiga 85 (vad man nu mäter blod i för enhet) i torsdags - så zoombiefeelingen jag bär med mig ständigt fick en enkel förklaring.

Käkar nu GALNA 300 mg järn om dagen, vilket liksom medför problem rörande tarmfunktioner, som jag inte tänker gå in på här. Om inte intresse finns vill säga, då kan jag skicka ett mail till vederbörande.

 

 

SF- 31, 

vilket medför en liten dipp på kurvan. Inget farligt! Bara "heeeeeelt normalt" och faktiskt ganska gött med tanke på min ovilja att klämma ut en 6 kilos bebis genom muttan när det väl är dags.

 

Lilla nyas hjärtslag - 134 slag/min, 

så fortfarande lågt om man jämför med storasyrran som ständigt låg och snurrade på höga 156-158.

 

Alltså stadiga 12 pannor plus hitills. Sitter fint på baken det!

 

Annars stabilt och bra.

För att hålla sig positiv.