Om ångest.

Igår kväll kom den.

Ångestattacken jag väntat ett tag på. Känt att den sakta byggts upp bakom

- Jo, då jag mår bra...

- Haha, nä det är bara en där inne. Jag är säker.

Jag har varit så jävla trött det senaste. Jag har aldrig kännt något liknande. Hur min kropp värker av fysisk trötthet klockan åtta på morgonen när jag fortfarande ligger i sängen. Innan jag ens rört mig en milimeter är jag totalt slut. Jag har gått i någon slags dimma och famlat mig fram. Har knappt förstått hur jag ska vara social, hur jag ska fungera bland folk och hur jag ska klara av att vara mamma.

Det senaste har det också varit mycket annat. Vi har varit iväg 6 av 8 helger och vi har blivit bjuden på mängder av fester, som sig bör på sommaren. Det har varit otaliga glas vin till Jocke och det har varit sjukt sena kvällar. Det har varit trevligt, men det har också varit så jävla ansträngande för mig, så jag har bestämt mig för att jag inte orkar med det mer i sommar. Och så kom Jocke med meningen:

- Jag har blivit bjuden på fest på lördag, och på fredag funderade vi på att styra upp en grillkväll... 

Och det är ju ingen big deal. Det är ju inte det.

Men det fick mig att fullkomligt bryta ihop. Jag grät och jag grät och jag grät. Hulkade och skakade och svamlade om hur trött jag är, hur uselt jag kanske faktiskt mår. Hur trött jag varit och att ingenting hjälper. Hur jag känner mig låst i min egen kropp och i en person jag inte känner igen - som inte är jag.

Jag fick svårt att andas och kände en klump i bröstet, som om bebisen lagt sig precis under nyckelbenen.
Jag känner mig arg och irriterad på att Jocke inte förstår att jag, och vi, behöver vara hemma mer.

Och sen kom det dåliga samvetet.
Jag känner mig självisk som vill ha Jocke för mig själv de här veckorna som är kvar.

Som vill att han är hemma.
Som vill att han tar hand om mig nu, när jag inte orkar själv längre.

Som vill att han tar Iris så jag kan sova.

Men nu är det fem veckor kvar. Kanske sju.
Jag har klartat 35 typ helt själv.
Nu är det fan dags att vara självisk.

Men hur fan gör man?

Åh hjärtat. Man gör precis så. Man bryter ihop när msn behöver och tillåter sig själv att vara liten för en stund, eller för fem veckor <3

Gulle dig, snart är du klar, och du har varit (och ÄR) grym!!

Min fina vän. Hör av dig/er när ni behöver hjälp? Vi har snart en säng tom här, vilket innebär; lantluft, koskit, kaninmys, kohäng, grillat och två bönner till sällskap som älskar er unge (och er). Lockande? Just call!

Eller så återkommer man till outröttliga mamma som fattar precis hur det känns! Du är tapper och du är duktig, vila behöver vi alla mer eller mindre då och då!!!

När jag var gravid (för typ tio veckor sedan) hade jag sjukt mycket foglossning och orkade typ ingenting (och vi har ändå inget storasyskon!) Min åsikt är att man är två om att vara gravid (om man nu har turen att vara i ett förhållande) och när en måste ta alla krämpor måste den andra ta mer hushållsarbete, andra barn etc etc. Och det blir inte lika mycket fest och ut och rännande som när man inte är gravida! Man får hjälpas åt helt enkelt :) Ingen i förhållandet kan fortsätta med livet som det såg ut innan. Men det är klart man bryter ihop, får dåligt samvete och vill att allt ska vara som vanligt :) Men kämpa på, snart är ni fyra i familjen och du kommer må mycket bättre!

KRAM

Man skiter i de tdåliga samvetet! Gudarna ska veta att jag klandrat mig själv och att P:s vänner tyckt att han tofflar osv.
Men man har valt varandra, och man ställer upp för varandra. NJUT den sista tiden, gör ingenting. Jävligt jobbigt med två ungar, haha, och härligt! Men vila nu, boka inte in, åk inte och storhandla, minimera alla onödiga intryck såsom det går.
Ta hand om dig!!