I'm a bird now.
Idag satte jag den lilla människan som kallar mig mamma i julklappspulkan och drog iväg henne på äventyr.
Vi gick långt och länge. Barnet sjöng och skrattade. Mamman stånkade och svettades fram över sandade gator.
När vi nått vårt mål höll barnet upp det medhavda godset som fraktats i puklan även det.
"DÄÄÄÄHÄÄÄ!" skrek hon bestämt.
"KWAK KWAK!" sa ankan som stod närmast.
Och så kunde ankmatningen ta sin början.
Vilken syn.
300 hungriga ankor som kvackande samlades runt oss i en ring.
Mamman blev lite rädd men barnet skrek av förtjusning. Viftade, skrattade och matade direkt ur handen. Tuff "ingen rädder för ankan här"-attityd.
En anka satte sig i pulkan. Barnet kiknade av skratt. Mamman rös av skräck. Försökte putta bort. Gick inte.
När ankorna väl avlägsnat sig, då de förstått att ingen mer brödutdelning skulle ske, var det dags att gå hem.
Trodde mamma.
Barnet värjde sig från detta påfund med hela sitt lilla väsen. Skrek. Sparkade. Ropade: "NÄÄ! NÄÄ! KA! KA! KA!"
Så med löfte om att få gå själv tog vi oss hem igen.
Det tog 58 minuter för barnet att gå 2 km. Men har man korta ben och en stor nyfikenhet på livet är det ju så. Men idag hade vi tid.
Älskade tid.
ÄLSKAR när man har tid och tålamod. Det tar Lo 1 timme att gå hem från förskolan med, men ibland kan det vara sååå värt, hon blir så lycklig!
Riktigt härliga bilder på I! <3
hihihi.. F älskar också de där änderna. Han kraxar och tror att alla fåglar till och med den lilla talgoxen låter precis så. Det blev många tårar de första gångerna när vi går därifrån men nu verkar han förstå att man kan komma tillbaka en annan dag. :)
Kram på er! :)
men vad söt din dotter är!!! helt sjukt!!!
Vilken mysig dag ni verkar ha haft du och din lilla dotter. Jag gillar din blogg jättemycket! Jag läser den jätteofta för den är både mysig och vacker på samma gång :)
