God eftermiddag, kära helgfirare.

I brist på egna idéer låter jag mig inspireras av två inlägg av aCarolina, förövrigt en fantastisk bloggare, inspiratör och mamma som jag med förtjusning väntat på uppdateringar ifrån varje dag i snart två år.

Ämnet är mat. Socker och mat, för att vara tydlig.
Till skillnad från Carolina, som kämpat sig ur svåra problem, har mat aldrig varit ett issue för mig. Mat har liksom aldrig intresserat mig egentligen. Älskar att äta gott gör jag visserligen, men lika gärna kan jag bara ta en ostmacka och tycka det är lika bra. Bara det mättar.
Jag lider inte av något sockerberoende. Ingen övervikt. Inget sådant.

Men jag kan ändå ha problem med mat. Jag äter för lite. På dåliga tider. Och jag äter för snabbt.
Jag är 156 cm lång och väger för närvarande 51 kilo. Lagom vikt till min kropp.
Jag har ett ungefärligt BMI på 21, alltså vad som går under "idéalvikt". Jag mår bra, fast jag äter skitdåligt. Jag har en personlig skitdålig matkultur. Ett oansvarigt sätt att få i mig det jag behöver. Eller inte få i mig det. Jag äter ofta det jag är sugen poå istället för det jag borde. Pizza mitt i veckan eller endast en tallrik fil och lite choklad under hel pluggdag. Jag kan skämas jättemycket för det. Att jag inte har någon koll. Inget intresse. Jag slarvar så sjukt mycket och jag inser knappt faran i det.

Jag äter inte mycket utan blir snabbt mätt. Ibland har det lett till viktras. Till dåligt mående. Till orkeslöshet och irritation. Ibland till det motsatta. Jag slarvar med att ta hand om min kropp, näringsmässigt och vet liksom inte hur jag ska hitta verktygen för att börja på riktigt.
Jag tror inte på dieter. Inte på att utesluta. Jag tror på variation och omsorg. Det jag inte har.

Iris mat försöker jag vara noga med.
Frukost-frukt/litet mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsvälling.
På förskolan fixar de mycket av det där. Frukost-frukt-lunch-mellanmål. Allt vi behöver stå för är då middag och kvällsvälling. Plus en flaska morgonvälling, för att veta att hon får i sig något om hon inte gillar frukosten.
Hon får fika. Dricka festis. Smaka på glass och godis. Äta McDonaldsmat. Om hon VILL. Jag sitter inte och trugar i henne choklad om hon är ointresserad. Vilket hon oftas är. Hon har inget intresse för socker, likt många små barn.

Som liten fick jag inte äta godis. Inte dricka läsk. Inte fika mycket. Socker var ajabaja. Lördagsgodis kom ganska sent i livet och fredasmys var "bara" godare mat än på vardagen. Inte chips eller popcorn.
Jag säger inte att mamma gjorde fel, hon gjorde på sitt sätt. Försökte skydda mig och min syster från socker, karies och övervikt genom att säga nej eller lägga majskorn i tablettaskar. Jag tror att jag tog mer skada av det än  nytta, även om jag inte heller utvecklat något som helst sockersug. Men när jag äter godis, KAN jag få dålig samvete. Utan att behöva det för jag äter sällan mycket. Men ändå, det där förbannade dåliga samvetet. Endel kanske säger att det var så mamma lyckades. Det är därför jag inte äter. Att det är bra.
Jag tror att det är tvärt om. Att det är det som är skadan av det hela.
Jag lägger inget agg mot mamma. Hon var och är en fatastisk mamma. Men på den här biten kommer jag göra skillnad. Stor skillnad.

Iris kommer att få lördagsgodis när hon vill ha det. Jag kommer klappa henne på magen om hon ätit för mycket, istället för att säga att det är så det blir. Aldrig spela på samvetet. Aldrig säga att hon kommer bli tjock, för det är mitt ansvar, inte hennes. Och med lek och stoj och lagom mängd onyttigt är det ingen "fara". Om man nu tycker några kilo för mycket är fara.
Vi kommer absolut att äta chips i soffan hela familjen till fredagsfilmen. Iris äter redan cheese-balls med god aptit (på fredagar eller lördagar). Och pepperkakor (favoritfikat nr 1) varje dag.

Det hela gäller bara balans. Omsorg, känsla och balans.
Vilket jag försöker jobba med, trots att det går trögt.