Jag är en person som ganska lätt blit upprörd. Jag blir uppriktigt irriterad över folks trångsynthet, gnälliga framtoning och behov av att altid lägga sig i och värdera andras liv och andras val. Jag vet. Det är inte särskillt kreativt att bli irriterad, knyta näven så hårt att naglarna river i handflatan och stöta fram ett "ÅÅÅÅHH!" när ingen hör. Men jag vill inte heller vara den där jobbiga. Hon som också lägger sig i och gnäller.
Att blogga är lite av en ventil.

Något som börjat uppröra mig det senaste är folk som antyder att man ger upp delar av sitt liv när man får barn. Att man missar något. Att man halkar efter i livet. Eller att man ställer till det bara för att allt inte sker i rätt ordning. Förlovning-hus-äktenskap-barn. För som det framställs, så tar barn bara tar och tar och tar - hela tiden. Och visst. Det är apjobbigt att vara förälder. Fruktansvärt krävande är det att bli såpass känslomässigt engegerad i en liten bebis att man vet att man skulle dö om det hände den något. Man sover lite och man är ofta stressad. Men utöver det är det också underbart att få barn.

Jag känner aldrig att jag missat något sedan Iris föddes, eller innan det heller. Att jag inte köpt något hus känns inte jobbigt. Att jag läser utan fast arbete känns inte jobbigt. Att jag och Jocke bara var tillsammans 1,5 år innan jag blev gravid känns inte jobbigt. Att jag var 22 när Iris föddes känns inte jobbigt. Det är alla andra som tycker det.

Jag är nöjd. Jag är lycklig. Och att jag han bli det innan jag skaffat allt det där man bör, ja det kanske är det som är jobbigt. Inte för mig, utan för andra.