Jag dödade en fjäril precis. Så bländande vacker den var. Den försökte viska mig nåt men den kom lite för nära. Ty ljudet av dens vingslag ekar fortfarande emellan höga hus och en sönderslagen busskur. Färgglad och sprallig ville den nyfiket utforska mig. Vad ville den egentligen säga? Min nakna handflata förevigade dennes vila. På fuktig asfalt begraver jag den under några kvarglömda höstlöv. Hoppar på bussen och försöker drömma mig bort.


Gråkall höst räddar inga liv. Sparar inte på någon ammunition. Storvuxna fåglar flyger vilset omkring och letar efter värme i bakhasorna på bussen som tar mig till hållplats efter hållplats. Väntar tills bussen blivit helt tom innan jag kliver av för att sedan ovetande gå samma väg tillbaka några timmar senare. Fåglarna fortsätter följa bussen omedvetna om att alla klivit av. En tom buss på väg till nästa hållplats. Varför varnar ingen dem?

Ett glas rött på en tom bar. En man springer i panik utanför. Ett fönster krossas på andra sidan gatan. Någon kollar in. Jag ser men jag tittar inte. Tänder en cigarett för att se häftig ut medans ångesten blir allt tydligare. Kommer dom skylla på mig? Vad var det han egentligen försökte viska till mig? Molnen börjar samla kraft inför kvällens bravader. Folkmassorna börjar skingras i långsam takt. Endast dom modiga vågar sig kvar. Jag tar mig modet och går ut för att stå mitt kast.


Det kan inte vart han. Han skulle varit tydligare i såna fall. Tittar på min hand för att se om han lämnat någon ledtråd. Tomt. Jag hör att folk tittar på mig men kan inte se vad dom hör. Dagen blir liksom världen allt mörkare. Påverkad av dagen och min handling börjar jag promenera i bussens motsatta riktning. Löven börjar yra omkring mig. Människor passerar mig i panik. Bara dom modiga tar bussen hem.


Storvuxna fåglar vakar på hustaken. Löven leker nu tafatt i den hårda nordanvinden. Då. Ännu vackrare än den förra. En fjäril viskar till mig, ”Det var inte han, Han har aldrig och kommer aldrig finnas. Inte i din värld.” Jag sträcker ut min hand och låter den komma för nära. Vinden tröttnar på att hjälpa löven medans folk i massor kliver på bussen. Vinet gör sig påkommet och jag tänder ytterligare en cigg. Denna gång för att jag vill. Molnen har slutat för dagen och solen tittar fram. Förvirrade folkmassor slutar titta på mig, istället börjar jag att iaktta dom. Sakta börjar jag gå hemåt.

På vägen hem ser jag en man döda en fjäril medans han väntar på bussen. Hoppas han får en bra dag.