Ibland är man jävligt sur. Trött på en blöjhink som ständigt blir full, eller smutstvätt i drivor på golvet, ett sparkonto med rätt begränsade resurser. Torr hy, hunger utan snabb lösning, huvudvärk och annat sattyg. Man blir irriterad på allmän trångsynthet, på fingrar i sidan, på illasinade gliringar, på folk som har svårt att diskutera utan att ta det personligt, på gnäll. Och så blir man arg på ingenting.

Och så sätter man sig här för att författa ihop nått lite vasst och irriterat. Få ur sig känslan av att inget hjälper, att all frustration man kan känna på randomness bara byggs på och man är rädd att det tillslut ska gå ut över en, kanske rätt oskyldig, person.

Och så börjar man tänka. Få fri sikt. Sväva iväg. Landa mjukt i känslan av att "Mitt liv är ju ändå bra fantastiskt trots att...". så börjar man tänka på det och inser att man har en sån jävla tur ändå. Tänk bara,

Jag har turen att få bo i ett av världens bästa länder, där standarden är hög och solidariter och kloka värderingar ligger till grund för vårt samhälle. Där mänskliga rättigheter efterföljs och där vi tar hand om varandra. Där vi lever i total fred och frihet.

Jag får uppleva fantastiska i att få vara frisk, kunna lita på sin kropp. Att slippa oro och smärta och ångest. Och att om det nu skulle gå åt pipan ha tillgång till fantastisk sjukvård nästan gratis. En sjukvård som också gett mig möjlighet att ge liv åt mina två barn, genom en förlossning som mycket väl kunnat kostat mig livet om den skett på annan plats och en som antagligen krävt mitt barns.

Kärlekschoken jag känner då barnen glider in i medvetandet. Dem är jag som allra mest tacksam över. Dessa underbara, friska, karismatiska små under. Dessa två personer som påverkat mig in i själen av kärlek. Som gör mig gråtfärdig bara av att jag tittar på deras små bestyr. En napp som vippar, ett ord som är nytt och svåruttalat eller ett finger i smöret. Allt detta brevid och tillsammans med en annan vuxen människa jag älskar obegränsat. 

Att få leva med mannen som är deras pappa. Denna underbara person som jag fortfarande knappt fattat finns i min vardag och älskar mig tillbaka med samma glöd jag älskar honom. Med sitt stora hjärta och sin trygga, varma person är han den bästa människan jag har i mitt liv. Att vi har två barn, i sommar ska gifta oss och samtidigt är allra bästa vänner är liksom drömmen om kärleken man trodde var fantasi.

Nätet av människor runt oss som utgörs av familj och vänner. Stöttande föräldrar, kravlösa vänner, hjälpande gärningar, goda intentioner, kärleksfulla påhejningar, välkomnande hem och människor att dela lyckan med. Ni är otroliga.

Och tillslut, tacksamheten över att få vara mig själv. Mitt fantastiska och smarta jag. Att få vara någon som är bra på att få folk att skratta. Att äga ett öppet sinne att ha förmågan att vara lyhörd, tolerant, medveten och att kunna känna empati med andra människor. Fan vad fattigt att inte kunna det. Och så är jag snäll. Och jag är tacksam. Över allt det här fina, fantastiska som är mitt liv.