Uff.
Efter en skitmysig helg, med finbesök från göteborg på lördagen och sedan major adventsmys med överdosering av både kyla och saffransbakverk på söndagen, börjar veckan sisådär. Båda barnen är SNORFÖRKYLDA och hostar och nyser om vartannat. Pigga och supervilda dock, men inte så glada. Ingen tumme upp på den kombon inte. Varje gång mina barn ens visar det minsta tecken på sjukdom vill jag bara lägga mig under täcket och sjukskriva mig från mammarollen.

Och efter en av de värsta vakennätterna i min ännu rätt blygsamma tvåbarnsförälderkarriär, där det ena barnet tillslut dynade in runt 03.30 för att det andra skulle ta upp stafettpinnen vid 4, är jag både trött och jävligt irriterad i stort. Irriterad på att det är så jävla kallt ute att vi inte kan gå ut och leka (snoret ni vet plus en tvååring som HATAR att frysa och blir supergnällig bara vi stickar näsan utanför dörrn), att det är så stökigt och smuligt överallt så om man går barfota riskeran man att ådra sig allvarliga skador på fotsulorna, att jag har världens torraste vinterhy son fnasar av som ett stort dammoln bara jag rör mig lite för snabbt och så är jag bara allmän tjurig eftersom moder jord tydligen önskar mig mens trots amning. Blöööö!

Nä, nu får jag rycka upp mig lite. En kopp skulle sitta fint. Och ett ensambesök på porslinstronen, men det är väl bara en underbar dröm kan jag tänka. Alltid är det ju någon som gör en sällskap nu förtiden. Är det inte den lilla i babysittern som stirrar storögt är det den lite äldre som skriker "FÖRGRÖMMADE UNGEEEE! IN I SNICKERBOA MED DIG!" åt mig och smäller igen dörren upp till 10-15 gånger per toabesök. Åh, älskade småbarnsliv.

Tjing.