Medan resterande familj sover de sista minuterna innan jag går in och väcker dem, iris med mjuka klappar över kinden och hennes pappa genom att bryskt slita av honom täcket och beordra; VAKNA! sitter jag och stressläser dagens skoluppgifter.

He-rre-gud.
Jag är inte skapt för skolan. Jag kan inte koncentrera mig. Jag kan inte följa dirrektiv som ges. Jag grejar inte hela "frihet under ansvar". När det kommer till diciplin och ansvarstagande är jag en loser.
Men jag räddas av att jag är smart.

Kan låta som drygt skryt, men jag är smart och det kommer väl till pass när man ska lura professorer och kursare. Jag kan låssas att jag kan väldigt länge. Så länge att det ofta känns som jag lagt en del tid på mina resonemang, som egentligen ploppar upp  i takt med att min mun rör sig, vilket känns orättvist mot andra men skönt för mig.

För, om man bortser från det faktum att jag har fått världens finaste barn och har norra halvklotets bästa och snyggaste sambo, har jag nästan aldrig tur. Jag är alltid den som får avslag från nån viktig myndighet, åker på lägsta föräldrapenningen på grund av nån ynka glappdag i juli 2009 eller missar drömmjobbet med en hårsmån. Då är det tur att man fått ett huvud att lita på.