Nu är jag öppen och ärlig.

Jocke och jag är inte rika. Inte ens nästan. Tvärt om är vi ganska fattiga. Vi har det kämpigt ekonomiskt och det tar på humöret att alltid behöva ha hjärtat hamrande som en spikpistol i bröstet var gång man kollar kontot.

Såhär blir det när man har en lägenhet med lite för dyr hyra men som rymmer barn och hela köret, dåligt med inkomster och taskigt läge att söka ordentliga jobb. När CSN har gett mig kalla handen och jag måste gå utan vare sig bidrag eller lån en månad till innan jag klarar tentan. 

Fast i det jobbiga och motsträviga, i det dåliga samvetet att inte kunna ge Iris någon ekonomisk trygghet än, föds glädjen att vara nöjd med det man har. En underbar familj, en fin lägenhet och bra intressen.

Men pengar styr så jävla mycket, till exempel;

Att vi handlar mat efter extrapriserna på Willys.
Att vi inte har varit på utlandssemester på över tre år.
Att vi knappt har råd att tanka bilen och ännu mindre att lämna in den på service.
Att jag skrapar ur de allra sista i foundationflaskan med tops.
Att sparkapitalkontot gapar tomt.
Att vi  har typ 3000 var kvar efter hyra och ränkingar är inbetalda. Det är mindre än socialstyrelsens riksnormer för existensminimum.

Men vadå?
Det kommer ju bli bättre. Och vi lever och mår fint. Vi prioriterar bra.

Och jag har kommit till insikten att lyx verkligen inte är att spendera pengar på skit. Lyx är att kunna lägga undan pengar på banken. Ha ett välfyllt sparkonto att "använda sen". 

I min värd är det just nu helt otänkbart.