Varsågod kära läsare.
Min åsikt i den pågående bloggdebatten om skönhetsoperationer.

Vad mig beträffar, har jag alltid varit totalt ointresserad av ämnet. Silikonpattar och restylaneläppar har inte stört mig nämnvärt, inte heller lockat på något sätt. Jag har kanske på sin höjd tyckt att det är tråkigt att folk är så missnöjda att de väljer att ta till en skalpell eller sprutor för att få känna sig vackra.

Men nu, när jag har en dotter och hennes välbefinnande att värna om, berör ämnet mig mer. 
Vad händer när 18-åriga tjejer fyller läpparna med kemikalier för att räcka till. Varför är det så viktigt att ställa sig plastikledet för att få känna sig vacker? Hur ska jag stå emot det här som mamma? Hur ska jag få mitt lillfjun att förstå att hon inte behöver, sen. Försöka få henne att förstå att hon inte blir vackrare med kniven som genväg. Att det handlar om så mycket mer.

Jag blir rädd då jag ser 10-åringar med mascara, lockat hår och klackskor.
Var är barnen? Var är den lortiga och oborstade 10-åring i oömma kläder och lekvänlig luggfrissyr jag själv var?
Fenomenet "äldre barn" verkar ha suddats ut och ersatts med "yngre ungdom". Och då kanske det inte är så konstigt att man då slutar räcka till som ung redan i 20-årsåldern.

Jag är lycklig i tanken att jag känner att jag räcker till i min egen kropp.
Det komiska är att jag innan jag fick barn, då jag hade en hyfsat fast mage. Ett par rejäla bröst utan häng att tala om. En smärt rumpa som skötte uppgiften som blickfång i ett par tajta jeans rätt bra. Det var DÅ jag nojade.
- Tänk om Jocke tycker jag ser tjock ut?
- Varför är de där tjejerna snyggare än mig i samma tröja?
- Bör jag kanske dra in magen när jag sitter framåtlutad?

Men så kom graviditeten och allt annat den förde med sig.
Insikten om vad kvinnokroppen är skapad för. Det fantastiska i att se magen växa (och allt annat också för den delen). Att min kropp skapade ett litet barn som den sedan klarade att föda fram helt själv. Att allt nästan blev som vanligt igen några veckor efteråt och att brösten fungerade utmärkt till amning.

Och i kölvattnet av det, ett par bröst som nu är en skugga av vad de en gång varit.
En mage som när jag ligger på sidan, liksom kan vila sig själv brevid min kropp.
Ljusa bristningar som bildar ashäftiga zebramönster över magen och extra hud som jag lätt kan gömma en mindre förmögenhet i småpengar i om det skulle behövas.
En rumpa som blivit både plattare och bredare (obegriplig ekvation?) och som inte alls ser lika snygg ut i stuprörsjeans längre. Synd på så många fina brallor.

Och ändå så är jag så mycket nöjdare nu än innan.
Min kropp är fantastisk. Den klarar av mycket. Den är fin på ett karakteristiskt sätt. Den orkar stå upp en hel natt och vagga ett gråtande barn. Och den skänker både kärlek och tröst åt min lilla familj.
Vad mer kan man begära?

Så jag säger nej till operationer - för mig. Ni andra, kör på om det gör er lyckligere.
Och nu hoppas jag att även min dotter i framtiden kan instämma med mig.

(Det är ju trots allt hon som ätit studsen ur mina bröst, så det är nästan så jag tycker att om någon skulle ge mig ett par nya bröst i 50-årspresent så är det hon).