Något händer idag som får min värd i perspektiv.
Vi bor brevid ett regemente och ett militärt övningsområde med ett skjutfält. Ofta märker vi knappt av det.
Men någon gång om året har de en mycket verklighetstrogen krigsövning. De håller på några dagar, kör pansarvagnar, terängfordon i stan, patrulerar på gator och torg, dirigerar trafik. Helt ok tycker jag, MEN.

Idag har de skjutövning.
De skjuter med automatvapen. Med RIKTIGA automatvapen. Vad kalibern på de tyngsta vapnena som avfyras idag ligger på kan jag inte ens gissa. Jag kan inget om vapen. Jag avskyr vapen. Leta länge och du har svårt att hitta en starkare vapenmotståndare.
Och när skotten går av just nu (kanske 10 stycken på en minut) skakar huset. Rutorna gnisslar. Larmen på bilarna som står parkerade nedanför går igång. Man känner ett tryck i luften om man står på balkongen.

Så. Sinnenssjukt. Obehagligt.

Nyss satt Iris i hallen och grät. Ljudet från skottsalvorna skrämde henne till tårar. Hon tittade runt runt och försöker hitta ljudet. "Mamma, vad är det som låter? Det är jätteotäckt!" sa tårarna på kinderna.

Och det är så att jag vill sätta mig och gråta bredvid henne. För ljudet från kanonelden skrämmer mig till tårar.
Jag känner kanoneldens tryck i öronen. Det gör fysiskt ont i magen vid varje smäll. Håret reser sig på armarna och jag får kämpa med impulsen att inte kräkas.

Och då vet jag ju att detta är en övning.
Det som skrämmer mig är att på så många platser i värden är inte det här en lek, en övning, ett tillfälle som snart går över. Där är det på riktigt.
Och jag förstår inte hur mammor i Bagdad kan trösta sina barn. Det ter sig som en enorm och omöjlig uppgift. De kan inte krama och säga att det inte är någon fara. I Lybien kan inte pappor ta med sig döttrar till mormors hus och komma bort från det otäcka. Där väntar man på freden innan man vet att det är över.
I många länder har kulorna levande måltavlor med ett pumpande hjärta och drömmar som aldrig får förverkligas.

Kriget kom på besök idag.
Ett hemskt, orofyllt men välbehövligt besök.
För insikten om hur bra vi lever i Sverige och hur underbar freden är känns som en fantastisk julklapp.