Öööh.

Idag känns det som om jag inte räcker till för någon, allra minst åt mig själv. Det känns så ofta som om jag gör asker för att andra ska tycka jag är en bättre person än jag är.
Jag är ingen superperson. Jag är inte världens mest fantastiska mamma. Inte den ultimata flickvännen. Absolut inte universums bästa kompis eller tidernas duktigaste dotter.

Jag är bara jag.
Med alla mina fel och brister. De jag försöker gömma för er. Sopa under sängen. Kämpar med varje dag för att vara alla till lags så gott det går. Inte säga för mycket, inte göra för lite.

Men jag ska sluta med det nu. För att bara vara jag borde räcka. Att hela tiden försöka vara mer än det tar på all krafter jag kan uppbringa. Att säga ifrån borde vara ok. Att inte ställa in mitt liv efter andras önskemål borde vara självklart. Det verkar ju alla utom möjligtvis jag fatta.