(ps. bild helt utan samanhang med texten. så blir det ibland, även för den bäste).


Börjar med ett stort jävla ursäkta för frånvaro.
Jag har en förklaring, fast ska sanningen fram gör det mig inget attt ibland ta paus då och då. Inspirationen måste få sitt ibland.

Men åter till mitt försvarstal. Seså! Ge mig trumvirrvel och stämningshöjande konstpaus.

Tamtamtadadamdamtam!    paus    hermhurm (harkling alltså): 

Har börjat jobba (!) efter mammaledighet och det känns så jävla kluvet och konstigt. På ett sätt, skönt. Komma iväg hemmifrån och göra "nytta" i andras ögon. På ett sätt, riktigt jobbigt. Kunde jag hade jag givetvis stannat hemma hos Iris, varit ute i solen och lekt med henne, fotat, skrivit och pekat finger åt alla tjat-mumrikar som kommer med långa pekpinnar om "ett RIKTIGT jobb", men som läget är nu behöver jag jobba. Vi behöver pengar. Det är det enda vi inte har hemma och det enda som verkar betyda nått.
Trist nog.

Jobbet i sig är skit samma. Ett low-class-men-skit-i-det-och-tjäna-pengar-jobb liksom.
Trivs helt OK.

Det bästa med det här jobbet är hur jävla starkt jag känner för att utbilda mig, starta eget och att få jobba med det jag tycker är viktigt och stimulerande. Det känns skönt att sikta högre.

Jocke sköter hemmapapparollen med bravur och jag är den första att erkänna att jag tycker det är råsexigt med hans mycket avslappnade attityd och mysiga dagsplaner för sig och Iris. Lyllo henne att ha en så bra pappa.

Så där har ni det, en kort samanfattning av läget.
Tack för visat intresse.